Något jag äntligen har insett efter många misslyckade försök till att komma i form, få en snygg kropp och en mer hälsosam livsstil är att om man inte har några mål så kommer man sluta snabbare än man började. Jag har aldrig brytt mig om att ha några konkreta mål, utan mer kört på "jag ska träna och bli smal" typ. Ni ser ju vart det har tagit mig hittills.

 

Utan en klar målbild är det svårt att veta var man är påväg, och det är just därför det är så lätt att tappa sitt fokus på vägen. Att sitta ner och verkligen sätta mål kan vara sjukt svårt. Vi vet egentligen vad det är vi vill men när vi väljer att kalla något för mål är det istället bomstopp i mångas huvuden. Kanske för att när man väl har bestämt sig och satt sina mål så kommer det krypande att man kan misslyckas. Sån har iallafall jag varit länge, men jag vet inte hur det är med er? Men jag har faktiskt insett att mål är inget man ska vara rädd för, för det det värsta som kan hände om du inte uppnår det är att det tar längre tid. Och det gör inget. Mål ska peppa en och få det att kittla i magen. Mål ska få en att ställa klockan en timme tidigare på morgonen och dom ska göra så att när du inte orkar mer så kör du ännu hårdare. Att scrolla på instagram där det finns massvis med fitspo får jag en kick av precis där och då men det är inget som får mig att kriga mig ut i ösregn på en löprunda. Däremot peppar det mig sjukt mycket när jag märker förändring. När ett par byxor plötsligt sitter bättre eller när man orkar några minuter längre. Det handlar om att hitta det som får ens hjärta att slå ett slag extra och den jävlaranamman att krypa fram.

 

Men visst, förändring kommer inte efter ett eller två eller tre träningsass, det tar tid. Då handlar det om att ta hand om den lilla boosten man faktiskt får av träningsvideos, storys och bilder. Älskar att kolla på bilder med hashtag fitness, goals, healthy. Det kanske inte är det som får just mig att kriga på men det ger en mer klar bild av vad man kanske vill uppnå. Att kunna visualisera sina mål och föreställa sig att man redan är där man vill vara är så viktigt. Genom att ha rätt mindset och tro på sig själv är man redan halvvägs där.

 

Mina mål för dessa 69 dagar som programmen ihop sträcker sig under gäller både min kropp på utsidan och insidan. Jjag vill ha en snygg, fast och vältränad kropp och famförallt en kickass snygg rumpa haha! Men samtidigt handlar det om så mycket mer. Jag vill att min kropps insida ska matcha utsidan. Att ha en kropp som är stark, men också en mental styrka. Jag vill lära mig att älska mig själv, kunna se mig själv i spegeln varje dag och känna att fan vad snygg jag är idag. Något annat som är viktigt för mig under denna perioden är att kunna ta ansvar och hålla fokus så att det jag behöver göra för att ta mig framåt händer. Att inte fastna i loopen att inte orka, inte känna sig motiverad och därför slarva. Framförallt vill jag kunna inspirera andra. Inspirera till en förändring om det så är att börja träna några dagar i veckan, till att gå ner i vikt, till att sluta äta godis. Alla val i rätt riktning är bra, riktigt jäkla bra faktiskt. Och att bara kunna ta beslutet att göra en förändring och sätta mål för det, gör dig redan till en vinnare.

 

 

 

Detta är ett utdrag ur ett inlägg jag hittade igår när jag satt och scrollade igenom facebook. Det gick verkligen rakt i hjärtat på mig. Jag tror på riktigt att allt man behöver ha i sitt liv som barn är en ponny. Någon som lär en empati, medkänsla, ansvar, mod, envishet, tillit och tillslut också att sörja. Men framför allt, någon som lär en den sorts kärlek som bara ett djur kan ge. Att få växa upp med djur har varit ett privilegie, och en styrka som jag kommer ta med mig i resten av mitt liv. En styrka som alla behöver. Det finns en anledning till att hästtjejer och killar är grymma entreprenörer. Det finns en anledning till att de har högt uppsatta positioner i stora företag. Det ansvaret, envisheten och viljan man får med sig från stallet gör att vi lyckas. Klarar man av att hantera ett djur på 500 kilo som inte vill mer, då klarar man det mesta.

 

 

 

 

På måndag fyller jag 20, och det känns helt sjukt. Jag tycker inte att det var längsen jag gick i grundskolan. Det var inte längesen gymnasiet började. Det var inte längesen vi provade studentmössor. Det var inte längesen jag tog studenten. Det va inte längesen jag träffade Elias för första gången. Men det är ju faktiskt det. Tiden rullar förbi så fort. Allt det man räknar ner till i flera år har redan passerat för längesen.

 

Kan fundera på det, att det känns som att livet går i 120. Hur skrämmande det faktiskt är och hur viktigt det känns att ta vara på tiden man har. Men också vilka härliga minnen man faktiskt har fått med sig. Vilka sjuka saker man har fått uppleva under åren. Och det är väl det som i slutändan gör att det känns okej när tiden flyger. Som tack får man minnen för resten av livet. Kan så tydligt komma ihåg saker som hamnar i den kategorin. Kommer ihåg när jag va runt fyra och var med i vinnarcirkeln när vår häst vann. Jag kommer ihåg första gången jag va på ridläger 11 år gammal. Jag minns när jag slutade nian. Jag minns min artonårsdag. Jag minns studenten som om det var igår. Och kanske är det så att man egentligen hänger kvar förlänge i det som redan har varit för att det finns så mycket bra grejer att minnas. 

 

Men egentligen är det ju här och nu som spelar roll. Det är ens eget ansvar att forma livet till det man vill. Det är nu, påväg ut i vuxenlivet på riktigt, man själv håller i pennan och har inget utom tomma blad framför sig. Varför skulle vi inte kunna fylla det med vad fasen vi vill? Jag tror på riktigt att man kan ta sig precis vart man vill i livet, man måste bara vilja det tillräckligt mycket. Klyshigt? Ja lite kanske, men jag tror ändå att det är sant.

 

I år fyller jag 20 och jag bor fortfarande kvar hemma, vet inte om jag ska skratta eller gråta? Egentligen är det nog rätt vanligt, men när de flesta runt omkring en flyttar ut en efter en så känner man sig rätt så seg. Tekniskt sett så är ju jag och Elias sambos, faktiskt. Det är bara det att vi är sambo med resten av min familj också. Och visst funkar det bra, jättebra tillochmed. Det är skönt att kunna dela på hushållet med andra, att kunna få hjälp med hästarna, att det nästan alltid är någon som fixar mat på bordet. Men ibland så bara längtar jag av hela mitt hjärta efter något eget.

 

Älskar att drömma och fantisera om eget. Var huset ska ligga, vilket kakel jag ska ha, vilka fönster jag kan se hästarna ifrån, hur jag ska pynta till jul. Allt funderar jag verkligen på, och då pirrar det sådär gott i magen. För varför skulle jag inte kunna få det precis som jag vill ha det? Sen ändrar jag mig förvisso rätt ofta. Ser nya grejer, kommer på nackdelar och fördelar, blir influerad och kombinerar nya ideér med gamla.

 

Ett hus på landet är verkligen ett måste. Inte mitt i skogen nödvändigtvis, men inte heller i ett samhälle eller nära vägen. Ett fint hus med stor altan. Mycket yta och gärna med stall och hagar med vitt staket. En ljus, öppen och modern planlösning, men som ändå bryts av med lite mer robust och lantlig inredning. Förutom i badrummet, där jag vill ha det modernt och lite mer dramatiskt med klara färger och svart. Kuddar, mattor och gardiner som hänger med och byts ut beroende på årstid. Stickat och läder, marmor och mässing, sten och trä. En salig blandning av snyggt som tillsammans bara funkar.

 

 

 

Ju äldre man blir ju mer inser man att livet rullar på, och det stannar inte för någon. Det man räknar ner i år till har redan passerat för lika längesen. Livet rullar på och det enda man kan göra är att hänga på och ta vara på det och göra det så bra det bara går. Hoppa i vagnen och göra livet till din bästa, sjukaste, mest galna åktur någonsin.

Och jäklar vad bra det känns. Allt prat om förändring handlar nog i grund och botten om att berätta för er att saker är annorlunda nu och att varken jag eller ni är samma som senast denna bloggen rullade. Med det vill jag också tro att det jag kan bjuda på och visa nu är 100 gånger bättre än då. Och det hoppas jag att ni ska tycka också.

Precis så är det. Snubblade över denna text på tumblr för några veckor och kände att det verkligen va en av de få texterna man hittar som faktiskt stämmer till hundra procent. Någon gång i livet kommer alla få sitt hjärta krossat. Jag tror det är en naturlig del i livet, även om det är rent ut sagt förjävligt och något man hoppas aldrig behöva gå igenom. Jag gick igenom mitt första någonsin i somras och det kändes som att jag var i helvetet och vände. Det är verkligen inte lätt. När allt rasar omkring en, när man gråter sig till sömns varje kväll, när personen man var säker på att man skulle spendera resten av livet med vänder och går åt andra hållet.

 

Att plötsligt känna sig så ensam, från att ha haft hela världen i sin famn till att ligga trasig och mentalt misshandlad på marken och se de sista solstålarna försvinna bort innan du ens hinner röra ett finger, det fyller upp med så mycket känslor att det bubblar över. Man känner allt på en gång, det är som att alla känslor som pulserar i kroppen blir förstärkta gånger tio. Men det som ändå slutligen tar över, är känslan av att vara så himla hopplös. Man undrar vad man gjorde fel? Man undrar om det är en själv det är fel på? Man undrar om det finns någon annan? Någon som är bättre. Ju mer man burrar ner sig i sina negativa tankar, ju djupare ner i gropen sjunker man. Sen ligger man där nere på botten och kippar efter luft. Luften känns som svart, tjockt vatten som håller dig nere och hindrar dig att tänka annat än hopplösa, negativa tankar samtidigt som kroppen känns förlamad. Samtidigt som kroppen inte orkar göra mer än att försöka få det krossade hjärtat att pumpa.

 

Någonstanns i detta helvete så har man förhoppningsvis några livräddare som dök efter dig i samma sekund du började sjunka, men som inte kunde hitta dig i mörkret direkt men till slut gjorde det. Dom människorna som fortsatte kämpa för dig när du lade av och gav in för alla mörka tankar. Dom måste kämpa för att få med dig till en början, men ju längre upp man kommer desto ljusare blir vattnet och desto lättare blir trycket över bröstkorgen. Kroppen börjar fungera igen, armar och ben rör sig och det krossade hjärtat drar ihop sig lite för varje dag och pumpar allt mer regelbundet. Hela kroppen börjar fungera som den ska igen. Ju längre upp man kämpar sig desto mer inser man att det inte är en själv det är fel på. När vattnet klarnar upp, när det blir ljust och man når ytan. När man börjar andas igen och man fortsätter upp i luften och inser att det blir faktiskt bättre igen. Om man håller ut, om man har rätt människor runt sig, så blir det bättre igen.

 

Alla är vi olika, det gör också att vi reagerar och återhämtar oss på olika sätt och i olika takt. Ta din tid och försök andas även om det gör ont. Min erfarenhet är att det blir bättre, det blir verkligen det även om det inte känns så just idag eller imorgon eller i övermorgon. Jag kan idag, nästan sju månader efter att jag kippade efter luft på botten, säga att jag är glad att jag har gått igenom det. Jag förändrades mentalt, växte flera meter och blev en starkare människa. Hade jag inte fått gå igenom detta hade jag inte vetat att det förr eller senare blir bättre. Att bli så skadad som man blir är en av de värsta sakerna som kan hända en, men har man gått igenom det kan man resa sig ur så många andra situationer för man vet att det blir bättre igen.

 

Människor är överlag sviniga mot varandra. Vi tycker om att sätta varandra i skiten och se om man kan ta sig upp ur det igen. Vill inte dra alla killar över en kant heller för tjejer kan vara förjävliga dom med. Men det kommer alltid finnas de som inte vill såra dig och är ledsna för att de gör det, det köper jag. Men tyvär är det alltför vanligt att folk inte menar att såra men de bryr sig inte heller om att de gör det, eller ännu värre så vill de såra så att det verkligen ska kännas. Att människor man pratat varje dag med i flera år blir någon man inte säger ett ord till på över ett halvår. Hur blir det ens så? Varför är det så lätt för människor att bara släppa taget sådär? Att vakna en morgon och bara inte bry sig längre.

 

Flickor och pojkar, alla ni som gått igenom detta, sträck på er! Ni är fantastiska. Är du singel nu så rocka singellivet, ha det så himla bra utan att någon kan begränsa dig och bestämma. Eller har du gjort som jag gjorde, hittat någon annan som fyller dig med glädje och värme? Det är bara att köra på! Bli inte rädd för kärlek, det är det finaste och renaste man kan uppleva. Släpp taget om gamla ex, se dom sväva iväg och kom ihåg att mamma och pappa lärde oss redan när vi var små att ge bort våra gamla leksaker till andra som behöver dom bättre.