På måndag fyller jag 20, och det känns helt sjukt. Jag tycker inte att det var längsen jag gick i grundskolan. Det var inte längesen gymnasiet började. Det var inte längesen vi provade studentmössor. Det var inte längesen jag tog studenten. Det va inte längesen jag träffade Elias för första gången. Men det är ju faktiskt det. Tiden rullar förbi så fort. Allt det man räknar ner till i flera år har redan passerat för längesen.

 

Kan fundera på det, att det känns som att livet går i 120. Hur skrämmande det faktiskt är och hur viktigt det känns att ta vara på tiden man har. Men också vilka härliga minnen man faktiskt har fått med sig. Vilka sjuka saker man har fått uppleva under åren. Och det är väl det som i slutändan gör att det känns okej när tiden flyger. Som tack får man minnen för resten av livet. Kan så tydligt komma ihåg saker som hamnar i den kategorin. Kommer ihåg när jag va runt fyra och var med i vinnarcirkeln när vår häst vann. Jag kommer ihåg första gången jag va på ridläger 11 år gammal. Jag minns när jag slutade nian. Jag minns min artonårsdag. Jag minns studenten som om det var igår. Och kanske är det så att man egentligen hänger kvar förlänge i det som redan har varit för att det finns så mycket bra grejer att minnas. 

 

Men egentligen är det ju här och nu som spelar roll. Det är ens eget ansvar att forma livet till det man vill. Det är nu, påväg ut i vuxenlivet på riktigt, man själv håller i pennan och har inget utom tomma blad framför sig. Varför skulle vi inte kunna fylla det med vad fasen vi vill? Jag tror på riktigt att man kan ta sig precis vart man vill i livet, man måste bara vilja det tillräckligt mycket. Klyshigt? Ja lite kanske, men jag tror ändå att det är sant.