Allt man behöver är en ponny.
"Cowboy entered my sons life when he was two years old. Cole is 5 now so 3 years....BUT when you think about it, my son has had Cowboy more than half his life!!! Cowboy was an aged pony heading to a high kill buyer auction with a significant, untreated and oh so ouchyeye injury. (...) This twenty something year old one eyed pony has taught my son some of life's greatest lessons. (...) Cole noticed right away his eye was injured, (...) My two year old practiced and practiced closing one eye. He wanted to experience his world. Cowboy taught him empathy. (...) When Cowboy tracked left in the arena, he could not see the rail. He depended on my son to be his sight where he had none. (...) Cowboy taught him trust. (...)
Today, Cowboy taught him his last and final lesson, one you never want your kids to learn...The one that when you lose something you love there is nothing, just nothing that can fill that great big hole in your heart. No Bandaids, or ointments or mommy's kisses can make your pain go away. You can't understand it, you can't make it stop not even for a second. That you cry all your tears, stop to let them refill and then cry them all again, it hurts that bad. Cowboy is teaching my son to Grieve....."
Detta är ett utdrag ur ett inlägg jag hittade igår när jag satt och scrollade igenom facebook. Det gick verkligen rakt i hjärtat på mig. Jag tror på riktigt att allt man behöver ha i sitt liv som barn är en ponny. Någon som lär en empati, medkänsla, ansvar, mod, envishet, tillit och tillslut också att sörja. Men framför allt, någon som lär en den sorts kärlek som bara ett djur kan ge. Att få växa upp med djur har varit ett privilegie, och en styrka som jag kommer ta med mig i resten av mitt liv. En styrka som alla behöver. Det finns en anledning till att hästtjejer och killar är grymma entreprenörer. Det finns en anledning till att de har högt uppsatta positioner i stora företag. Det ansvaret, envisheten och viljan man får med sig från stallet gör att vi lyckas. Klarar man av att hantera ett djur på 500 kilo som inte vill mer, då klarar man det mesta.
Det är valet att lägga tillit hos nån vars starkaste instinkt är fly när saker skräms som kallas för mod. Men det är också mod att tro så hårt på och älska någon som vi egentligen bara får låna för ett tag. Och det är erfarenheten av sådant mod som hjälper oss klara livet när det bara går uppför. För att älska någon villkorslöst av hela sitt hjärta är något av det modigaste man kan göra, för någon gång måste vi lämna tillbaka dom.
För snart ett år sen var jag tvungen att lämna tillbaka min vita springare och indianhäst samtidigt. Deras tid var slut och det var dags för dom att vandra vidare. Jag tror att dessa två stjärnorna lärde mig ett och annat om livet. Precis som Cowboy lärde dom mig mod och envishet, dom lärde mig ansvar och tillit, medkänsla och stor kärlek. Och tillslut så lärde dom mig att sörja. Men också att när det är dags så är det ingen som är mer tacksam för allt du gjort för dom, än dom själva. Dom lärde mig mer än något annat att visa tacksamhet för det är inte alltid helt lätt, det blir fel ibland. Men hur fel det än var, så var det alltid okej i slutändan. Tacksamheten för att man gjorde sitt bästa fanns ändå kvar.
Kärleken från ett djur är det vackraste man kan ge sina barn, och det kommer jag i framtiden alltid att erbjuda mina. Vill dom inte ha det så vill dom inte, men jag kommer aldrig vara den som står i vägen för att lära mina barn det absolut viktigaste ur livets skola. Empati, kärlek och tacksamhet.
"I told him you were in Heaven, (...) I told him you would be watching over him because I know you will. And as my son grows, as he moves through life, he will never forget you....so much of who he is, is because of what you taught him. A little piece of my son flew up to the Heavens with you ...it's sad, so sad, but I am ok with it Cowboy, because nothing could ever compare to what you have left behind......Love and miss you always."
Kommentarer
Trackback
