I Lördags var jag på kickoff med Forever inne i Göteborg! Det var affärspresentation, föreläsningar och pinning. Det innebär att alla som klättrat en nivå under 2013 fick gå upp på scen och få en pin för motsvarande nivå. Jag har klättrat en nivå och fick då gå upp och ta emot min. För er som fattar nada nu så är det så att jag from att jag fyllde arton är oberoende återförsäljare av aloe vera för företaget Forever Living Products. Fantastiskt bra företag där man jobbar med network marketing och man kan verkligen leva sin dröm med hjälp av detta arbetssätt och företag. Är det något som verkar intressant så hör av dig så pratar vi mer!

Efter lunch var det föreläsaren Matts Heijbel som vi fick lyssna på. Han jobbar med storytelling och var så bra att lyssna på! Jättemysig och pratade på ett roligt och lättsamt sätt. Han pratade mycket om just historier då och att det är med hjälp av dom man bygger på sin framgång inom jobbet med forever. Att det är inte faktan och ingredienser som säljer egentligen, utan det är historerna man har om produkterna. Detta gäller ju såklart andra saker ochså men det var Forever och aloe vera det inriktade sig på i detta fallet. Han sa också bl.a att det folk sluta berätta det finns inte, det försvinner. Så klockrent verkligen, fär så är det ju. Ett exempel han drog var kulturer och språk. För slutar man prata språk och slutar man håla sig till sina kulturer så försvinner dom.

Avslutade med lite workshop typ där vi fick dra lite aloe vera-berättelser för varandra i små grupper och sedan kunde man frivilligt berätta dom inför alla om man ville. Var uppe en sväng och berättade lite om ina proteinpankakor. Det r många som vill ha receptet nu kan jag ju meddela ;) Riktigt bra föreläsning. Får du chansen att lyssna på honom så ta den för det va grymt.

Sommar hade ju inte suttit helt fel alltså nu när vi är inne på vår fjärde höstmånad. Är en sådan person som tycker att om snön inte kommer i December så behöver den inte komma alls. Vill hellre ha vår och värme och gröna träd nu istället för storm varannan dag. Hittade jättehärliga bilder från i somras som Lassi knäppte på mig och Wincent. Faktiskt vår första och enda porträttfotografering. Tror att det är dags för en ny såfort vädret ger med sig lite.

 

Bör dock tilläggas att det verkligen är ögonblicksbilder alla som blev bra för han var förjävlig att ha och göra med haha! Får i vilket fall som helst så goa sommarvibbar för trots att han var jobbig är bilderna så himla mysiga. Längtar så efter sommaren nu, och jäklar vad jag älskar denna hästen. Världens finaste.

Precis så är det. Snubblade över denna text på tumblr för några veckor och kände att det verkligen va en av de få texterna man hittar som faktiskt stämmer till hundra procent. Någon gång i livet kommer alla få sitt hjärta krossat. Jag tror det är en naturlig del i livet, även om det är rent ut sagt förjävligt och något man hoppas aldrig behöva gå igenom. Jag gick igenom mitt första någonsin i somras och det kändes som att jag var i helvetet och vände. Det är verkligen inte lätt. När allt rasar omkring en, när man gråter sig till sömns varje kväll, när personen man var säker på att man skulle spendera resten av livet med vänder och går åt andra hållet.

 

Att plötsligt känna sig så ensam, från att ha haft hela världen i sin famn till att ligga trasig och mentalt misshandlad på marken och se de sista solstålarna försvinna bort innan du ens hinner röra ett finger, det fyller upp med så mycket känslor att det bubblar över. Man känner allt på en gång, det är som att alla känslor som pulserar i kroppen blir förstärkta gånger tio. Men det som ändå slutligen tar över, är känslan av att vara så himla hopplös. Man undrar vad man gjorde fel? Man undrar om det är en själv det är fel på? Man undrar om det finns någon annan? Någon som är bättre. Ju mer man burrar ner sig i sina negativa tankar, ju djupare ner i gropen sjunker man. Sen ligger man där nere på botten och kippar efter luft. Luften känns som svart, tjockt vatten som håller dig nere och hindrar dig att tänka annat än hopplösa, negativa tankar samtidigt som kroppen känns förlamad. Samtidigt som kroppen inte orkar göra mer än att försöka få det krossade hjärtat att pumpa.

 

Någonstanns i detta helvete så har man förhoppningsvis några livräddare som dök efter dig i samma sekund du började sjunka, men som inte kunde hitta dig i mörkret direkt men till slut gjorde det. Dom människorna som fortsatte kämpa för dig när du lade av och gav in för alla mörka tankar. Dom måste kämpa för att få med dig till en början, men ju längre upp man kommer desto ljusare blir vattnet och desto lättare blir trycket över bröstkorgen. Kroppen börjar fungera igen, armar och ben rör sig och det krossade hjärtat drar ihop sig lite för varje dag och pumpar allt mer regelbundet. Hela kroppen börjar fungera som den ska igen. Ju längre upp man kämpar sig desto mer inser man att det inte är en själv det är fel på. När vattnet klarnar upp, när det blir ljust och man når ytan. När man börjar andas igen och man fortsätter upp i luften och inser att det blir faktiskt bättre igen. Om man håller ut, om man har rätt människor runt sig, så blir det bättre igen.

 

Alla är vi olika, det gör också att vi reagerar och återhämtar oss på olika sätt och i olika takt. Ta din tid och försök andas även om det gör ont. Min erfarenhet är att det blir bättre, det blir verkligen det även om det inte känns så just idag eller imorgon eller i övermorgon. Jag kan idag, nästan sju månader efter att jag kippade efter luft på botten, säga att jag är glad att jag har gått igenom det. Jag förändrades mentalt, växte flera meter och blev en starkare människa. Hade jag inte fått gå igenom detta hade jag inte vetat att det förr eller senare blir bättre. Att bli så skadad som man blir är en av de värsta sakerna som kan hända en, men har man gått igenom det kan man resa sig ur så många andra situationer för man vet att det blir bättre igen.

 

Människor är överlag sviniga mot varandra. Vi tycker om att sätta varandra i skiten och se om man kan ta sig upp ur det igen. Vill inte dra alla killar över en kant heller för tjejer kan vara förjävliga dom med. Men det kommer alltid finnas de som inte vill såra dig och är ledsna för att de gör det, det köper jag. Men tyvär är det alltför vanligt att folk inte menar att såra men de bryr sig inte heller om att de gör det, eller ännu värre så vill de såra så att det verkligen ska kännas. Att människor man pratat varje dag med i flera år blir någon man inte säger ett ord till på över ett halvår. Hur blir det ens så? Varför är det så lätt för människor att bara släppa taget sådär? Att vakna en morgon och bara inte bry sig längre.

 

Flickor och pojkar, alla ni som gått igenom detta, sträck på er! Ni är fantastiska. Är du singel nu så rocka singellivet, ha det så himla bra utan att någon kan begränsa dig och bestämma. Eller har du gjort som jag gjorde, hittat någon annan som fyller dig med glädje och värme? Det är bara att köra på! Bli inte rädd för kärlek, det är det finaste och renaste man kan uppleva. Släpp taget om gamla ex, se dom sväva iväg och kom ihåg att mamma och pappa lärde oss redan när vi var små att ge bort våra gamla leksaker till andra som behöver dom bättre.